Bild 1

Josefin Rahmqvist Linnarsson är sjuksköterska och doktorand vid Linnéuniversitetet. Hon skriver en avhandling omomhändertagandet av våldsutsatta personer och deras familjemedlemmar på akutmottagningen. Sedan tidigare en grundläggande rättsutbildning från juristlinjen. Hon arbetar också med kurser inom forensisk omvårdnad vid Linnéuniversitetet. Här skriver Josefin om vad forensisk omvårdnad är och hur den kunskapen kan hjälpa oss att ge bättre vård till dessa patienter.

Varje år utsätts hundratusentals personer för våld. Vi vet att våld orsakar både fysisk och psykisk ohälsa och att det är ett av våra största folkhälsoproblem. Många av de personer som har blivit utsatta för våld och även de som har utsatt andra möter vi inom akutsjukvården, vi kan benämna dem forensiska patienter. Akutmottagningen eller den prehospitala vården kan vara den första och ibland den enda instans i samhället dit forensiska patienterna söker sig.

Vid det akuta omhändertagandet fokuserar man traditionellt sett på personers fysiska skador, vilket är självklart och djupt förankrat i akutsjukvårdstraditionen. När man möter forensiska patienter måste dock omhändertagandet ses i ett större sammanhang. Vårdpersonalens agerande kan ha stor, och ibland avgörande betydelse för dessa patienters hälsa på kort sikt men ofta även mera långsiktigt. Det finns för brottsoffer en stark koppling mellan hälsa och rättslig upprättelse. Inom akutsjukvården innebär detta att man t ex ska säkra tekniska bevis och dokumentera så att det kan användas rättsligt. Det handlar t ex också om att ställa frågor och att ge ett sådant förtroende så att patienter kan berätta om det de varit med om. I dessa sammanhang blir detta en viktig del av ett professionellt vårdande. Det är därför centralt att det finns kunskap och rutiner kring hur vi bemöter och vårdar denna patientgrupp.

Situationer där hälso- och sjukvårdens arbete stått i relation till rättssystemet har uppmärksammats internationellt sett och lett till en utveckling av så kallad forensisk omvårdnad. Det har blivit en egen specialistkompetens för sjuksköterskor i flera länder, bland dem USA. I Sverige har vi inom hälso- och sjukvården tagit hand om forensiska patienter dagligen i alla tider utan att inse att detta kanske bör uppmärksammas som ett område där speciell kunskap krävs.
Varför ska akutsjukvården hålla på med sådant här? Ingår det i sjukvårdspersonalens uppdrag?
Forensiska kunskaper bidrar till att våld kan upptäckas och att de drabbade kan få den vård och det stöd som behövs. Det minskar risken för onödiga undersökningar eller behandlingar och långvarig ohälsoproblematik. Det är alltså en fråga om kvalitet och patientsäkerhet där akutsjukvården har en unik position i sammanhanget.

Ett patientfall

Förställ er följande situation: en 78-årig kvinna med insulinbehandlad diabetes typ 2 kommer till akutmottagningen med sin man efter en allvarlig känning i hemmet som utvecklats till en kramp. Kvinnan har haft sin sjukdom många år och har sökt vård upprepade gånger då hon haft svårt att hantera den. Hon uppger också att hon väldigt ofta har ont i magen. Hon har även sökt på vårdcentral flertalet gånger utan någon förbättring. Hennes man verkar mycket orolig och sitter tätt intill sin fru i väntan på att träffa en läkare.

Finns det något i det här fallet som föranleder att Du som läkare eller sjuksköterska skulle försöka ta reda på om kvinnan har utsatts för våld i sammanhanget?

I det här fallet har personalen på akutmottagningen forensiska kunskaper och har en rutin att undersöka patienter i enrum och då även ställa frågor. Vid en första anblick verkar det enbart vara en diabetesproblematik. Men med forensiska kunskaper vet vi att vid oförklarliga återkommande svårigheter att behandla en kronisk sjukdom samt oklara magsmärtor bör man utesluta våld som en bakomliggande orsak. Vid undersökningen ber läkaren kvinnan ta av sig tröjan och det visar sig att hon har flera blåmärken på armarna som dessutom verkar vara olika ”gamla”. Läkaren frågar kvinnan om blåmärkena och hon säger efter en stund att hennes man ibland blir väldigt arg på henne. Hon går med på att skadorna fotograferas. Personalen meddelar kvinnans man i väntrummet att kvinnan behöver läggas in något dygn för observation för sin diabetes. Allt som sägs dokumenteras systematiskt och foton tas med måttband och ritas in på en kroppsritning. Kvinnan får sen komma till en avdelning där personalen och en kurator informeras och tar vid i att hjälpa kvinnan i förhållande till sin man och situationen hemma.