– Och så måste du fixa det där med HLR.
Den oerfarne underläkare tittar frågande på akutens överläkare som fortsätter:
– Det är inte så märkvärdigt. Du säger bara att om han dör kommer vi inte att återuppliva honom och att han är för sjuk för att flyttas över till intensivvården om han blir sämre. Det brukar inte vara något problem för dem att acceptera.
Jag står vid sidan om och hör konversationen. Det är oftast då, när man liksom i förbifarten hör hur andra pratar, som man slås över hur främmande detta måste låta för alla som inte arbetar på akuten. Är det verkligen såhär det ska gå till?
Enligt våra rutiner är det förstås inte alls så besluten om behandlingsbegränsningar ska fattas. En läkare som känner patienten väl ska, så långt det är möjligt, diskutera alla behandlingsbegränsningar med patienten och dennes anhöriga. Andra läkare som är inblandade i patientens vård ska konsulteras och man bör också diskutera med andra personalkategorier som arbetar nära patienten. Det är så dokumenten vi ska fylla i är utformade. Men det är långt i från praxis i akutsjukvården.
När jag rapporterar till sjuksköterskan på avdelningen får jag ofta frågan ”och hur gör vi med HLR?”. Här talar vi inte om patienten som har en långt gången, obotlig sjukdom där alla möjligheter funnits att diskutera hur vården ska anpassas efter patientens önskemål och den medicinska vetenskapens möjligheter att göra såväl skada som nytta. Vi talar om den gamla, multisjuka patienten där det just nu inte finns några tecken på att döden är nära förestående, men där erfarenheten säger att just den typen av patienter kan hittas avlidna i sängen när man går in för att fråga om vad som önskas till lunch. Har man varit med om några återupplivningsförsök på dessa patienter, med obevittnade hjärtstillestånd, vet man att det blir en väldig uppståndelse. Revben knakar och bryts, slangar åker ned i halsen och olika kroppsvätskor rinner över patienten. Det slutar oftast med att återuppliviningsförsöken avbryts. Många känner att detta inte är ett värdigt sätt att sluta sitt liv. Jag tror att det är det sjuksköterskan vill undvika genom att få ett 0-HLR-beslut från akuten.
Men 0-HLR kan tolkas precis hur som helst. Vissa använder det som argument för att inte behandla akuta försämringar i patientens tillstånd. Och om patienten får en arytmi när vi står i rummet och ser det inträffa, ska vi inte försöka åtgärda detta genom att defibrillera?
Det är svåra frågor vi förväntas hantera på akuten. Vi behöver diskutera hur vi tar upp frågan med våra patienter och hur vi på bästa sätt kan erbjuda bästa möjliga vård fram till en värdig död.
Var i programmet?: onsdag kl 9.45 – 10.45 på Nobelterassen.
Mer att läsa: Svenska Läkaresällskapet har tillsammans med Svensk sjuksköterskeförening och Svenska rådet för hjärt-lungräddning tagit fram etiska riktlinjer för HLR.